Min förlossningsberättelse
Här kommer vår förlossningsberättelse av ett planerat snitt.
Vår Benjamin satt fast i sätesbjudning i tidigt skede. Efter ett misslyckat vändningsförsök fick vi tid för ett planerat snitt.
Tisdagen den 23:e februari skulle vi infinna oss på Blekingesjukhuset.
Vi fick direkt kontakt med en barnmorska som tog blodprover. Därefter följde besök av narkosläkare, gynekolog och ytterligare en barnmorska. Allt för att all information skulle vara klar och tydlig.
Vi hade tid för snitt onsdagen den 24:e februari. Eftersom de inte visste när de skulle kunna ta emot mig för operation, fick vi ligga över på sjukhuset även från tisdagen till onsdagen.
Jag gick och duschade med operationstvålen.
Vi fick ett rum på BB och spenderade vår sista ensamma kväll tillsammans med godis och en film.
Eftersom jag skulle fasta från 00:00, tog vi en fika precis innan vi la oss för att sova.
Under hela graviditeten har jag haft en känsla av att det är en flicka. Denna kväll när vi precis skulle sova säger jag till Burak, "Det är minsann en pojke som ligger i min mage. Jag känner det nu".
Onsdagen kom och på morgonen visste de fortfarande inte vilken tid jag skulle opereras. Jag blev otålig och berättade för de som jobbade kring oss att jag är otroligt rädd för denna operation och att vänta så här gör mig bara ännu mer rädd. De förstod mig då det är ett barn vi väntar på.
Jag gick och duschade återigen med operationstvålen.
Vi vandrade omkring lite på BB när en barnmorska kommer till oss och helt plötsligt blev det rätt bråttom.
De från operation hade ringt och ville att de skulle förbereda allting så de kunde ta mig snabbt.
Jag gick och kissade, de satte sedan kanyl och dropp på mig då fastan börjat bli lite väl lång.
Rätt som det var kom gynekologen in i rummet och skulle göra ett sista ultraljud.
Han satte bara dosan snabbt på magen och huvudet satt där det satt.
De satte sedan en kateter på mig. Hujedamig vad ont det gjorde!!!! Jag fick direkt urinträngningar och det kändes som att jag hade urinvägsinfektion gånger tio.
Katetern gjorde att jag låg och kved och gnydde mig. Ah, vad ont det gjorde!!
Jag frågade hela tiden barnmorskan, "ska det verkligen göra så här ont?!".
Operationen ringde och det var dags!
De rullade iväg mig och Burak var med mig hela tiden. Då kände jag paniken komma.
Vi rullades in i en väntsal inför operationen. De satte ytterligare ett dropp på andra handen.
Det enda jag kunde tänka på då var att få min spinal i ryggmärgen så jag kunde slippa känna katetern.
Efter 20 minuters väntan kom de äntligen!
Burak höll mig i handen hela tiden.
Jag skulle byta säng och vid den tiden hyperventilerade hela jag. Jag hade två från operationsteamet på varsin sida av mig för att hålla alla sladdar och påsar. Burak hjälpte mig över till andra sängen och vi rullades in i operationssalen.
De fick hjälpa mig sätta mig på kanten av sängen då jag skakade så mycket.
Tårarna började spruta där och jag var tvungen att lugna mig.
De började känna på min rygg och hitta ett bra ställe att sticka.
Till slut sa de, "nu sticker vi".
Nålen kändes absolut ingenting och direkt fick jag en varm känsla ner i rumpan som spred sig ner i benen.
Det var en otroligt skön känsla!
Jag sa det att kommer jag föda Benjamins syskon naturligt så ska jag har bedövning i ryggmärgen. Hallelujah!
Nedre delen av min kropp försvann snabbt och de la mig till rätta och lutade min säng åt vänster.
Det var nu dags på riktigt!!
De satte upp ett skynke framför mig och Burak.
Jag hade sladdar upp i munnen nästan och tårarna bara rann.
De tvättade och sa, "nu testar vi här så att du verkligen är bedövad".
Vad de nu än gjorde så kände jag ingenting.
Det tog nog inte mer än max 10 minuter när jag hör de säga, "oj, här snackar vi en sätesbjudning".
Vår älskade lilla Benjamin satt verkligen fast med rumpan.
Jag hör när de bökar med Benjamin och när de nästan får ut honom skriker han i fostervattnet. Hela jag hoppade till.
De suger honom direkt och han skriker två ggr till.
Klockan är 11:52.
Jag bara skriker rätt ut av lättnad.
De lägger honom på ett bord och rullar fram till oss.
Jag bara gråter så tårarna täcker min syn.
Jag ser bara allt detta hår på huvudet och allt fosterfett han har på sig.
De vänder omkring bordet och bak vid den lilla rumpan ligger pungen och Burak skriker, "it's a boy!!".
Jag bara gråter och gråter. Jag kunde inte fatta att han äntligen låg här framför oss och så förvånad att det var en liten pojke.
Burak fick klippa navelsträngen och sedan får han gå iväg med Benjamin tillsammans med en barnmorska.
Luften bara gick ur mig.
Pulsen sjönk och de frågade, "är du fortfarande med oss Rebecka?"
Jag var med. Det var bara det att allt bara gick ur.
De kunde knappt tro att det var samma människa som först hyperventilerade och nu hade en puls som en sovande människa.
40 min till fick jag ligga där när de sydde ihop mig.
Det enda jag kunde tänka på var att jag ville vara med min son och min man.
De tvättade mig, satte på mig blöja och lyfte mig över till min säng.
De rullade mig till uppvak för kontroll och jag frågade om det verkligen var nödvändigt.
Jag ville bara till min trygghet.
De var tvungna.
Jag togs om hand om sköterskor där och de sa, "Du ser ju ut att må jättebra. Här behöver du inte ligga länge."
Jag sa, "Snälla, jag vill bara till min son och man. Jag behöver inte ligga här. Jag mår bra. Tänk så kommer inte min son känna igen mig? Kan de inte få komma hit?".
Tyvärr, fick jag ligga där i 25 min.
En barnmorska kom och frågade om jag kunde röra mina ben.
Med min fulla tankes kraft märkte jag att det inte gick men så starka signaler har jag nog aldrig skickat. Jag lyckas vicka på ena benet.
"Titta mitt ben! Jag vickar det. Jag vickar det!".
Barnmorskan utbrister, "Ja, men titta. Då behöver du ju inte ligga här. Jag rullar dig tillbaka med en gång.".
Vi rullar in genom BB's dörrar och jag får komma till vårt rum.
Där inne står Burak med Benjamin i famnen.
I nästan en och en halvtimme har jag varit ifrån dom och Benjamin hade inte sagt ett ljud.
Jag tog min son till mig direkt och han började suga på bröstet med en gång.
Det var så overkligt.
Vår son är här. Min familj.
Vi är tre nu och vi har ansvar över ett nytt liv.
Jag var helt slut. Och hungrig.
Jag kände att jag behövde energi direkt så vi åt nästan direkt.
Jag drack och drack och drack. Så törstig.
Det är så obeskrivligt.
Hela händelsen var så obeskrivlig.
Han låg nu på mig och sov.
Sov precis som sin pappa gör.
3610 gram och 51 cm.
