Turkietblogg

Efter stressen och chocken igår fick jag jättemycket sammandragningar och svaga förvärkar. Under hela natten har jag vaknat av mig själv att jag pratat och stonkat. Jag har haft tre väldigt realistiska drömmar om att vattnet gått. Tre gånger har jag ställt mig upp och känt i sängen och i mina pyjamasbyxor. Som ens huvud kan spela en ett spratt alltså. 

Vår lilla Wilma är begravd med sin pläd och sina älsklingsleksaker. Man blir så orolig fastän själen lämnat och det bara är en tom kropp kvar. Man tänker på att hon ligger där under mörka jorden och att hon fryser. Ångest. Det är inte möjligt men en tanke som sliter sönder en. Man önskar att man alltid fått ha sina nära och kära med sig. Nu kan man bara hoppas att det är som de säger, att man förenas med sina älskade på andra sidan. Jag tänker så. Det känns bäst så. 

Våra älskade.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen lite och rycka upp mig.