Turkietblogg

Tankarna snurrar på helvarv och man förstår inte att man till slut skulle nå mållinjen. Ärligt talat är jag coollugn med ändå hyper. När jag blir nervös blir jag tyst, lättirriterad, lugn och man skulle nästan kunna tro att jag inte är nervös. 

Känslorna bara vällde över mig inatt. Jag bara grät och grät och grät. Ni vet när man var liten och kippade efter luft när man trillade på gympan eller nåt. Så höll jag på inatt! Jag tänkte, herregud vad är det med mig?! Lugna sig! Jag kände mig som en liten fågelunge när jag kröp upp i Buraks knä. 

Under hela graviditeten har jag inte känt något behov i att veta vem detta barn är. Nu har jag panik som nästan väller över mig. Vem är du? Hur ser du ut? Är du lik mamma? Är du lik pappa? Ska verkligen jag bli förälder? Jag som fortfarande känner mig som mamma och pappas lilla flicka. Hur ska jag hålla i mitt barn? Hur ska jag veta vad den vill när den gnyr? Jag tror jag aldrig känt mig så hjälplös då jag alltid har kontroll över mina situationer. Denna gången kan jag inte det. Nu kastas vi ut i en helt ny värld. En bra lärdom för mig att släppa kontrollen lite, att låta mig känna mig hjälplös och ta den hjälp och lärdom jag kan få, att låta mig undra och klia mig i huvudet. 

Jag är så tacksam över Burak. Min man, min bästa vän, min älskade.. Den störste stöttepelaren i mitt liv. Inga ord kan beskriva.

Kaffe och hjärngympa. Bra för själen.