Turkietblogg

 

I Tokat kom de alla in, på samma nivå, med samma erfarenhet. Alltså, ingen. 

Där fick de mest träna och sedan få reda på hur allt kommer gå till.

När de tilldelades sin plats, alltså i Buraks fall Mardin, fick de veta och lära sig om hur det går till i Mardin.

Det var mycket att ta in i Tokat.

Burak trivdes bra och klagade inte en enda gång på militären.

 

Hatar det uttrycket men det är så det går till i Turkiet.

Nu kan de högre helt plötsligt säga att de ska gå och bädda allas sängar.

Detta kommer ju givetvis avta med tiden eftersom det kommer nya till Mardin hela tiden och då hamnar dom lägst i rang. 

Det är nu Burak har börjat klaga på militären men jag förstår honom.

Upp tidigt, ut och träna, sitta sina vaktpass och sedan råplugga på kvällen när sedan en högre rätt som det är kan komma in och säga till dom att tex. diska. 

I samma veva börjar de vänja sig vid att vara ifrån sin familj, sin fru eller sina barn och det tär psykiskt.

 

Nu i Mardin blir det ca var fjärde dag och det är jättejobbigt men han är jättetrött och har så mycket att tänka på.

Jag förstår honom och tänker inte göra det värre för honom.

När han ringer är jag alltid glad, piggar upp med något roligt, frågar hur han har det och sedan säger att det blir bättre snart. 

Och självklart berättar jag för honom hur mycket jag älskar honom, saknar honom och att jag väntar här :)

 

Det är ju samma om man börjar på ett nytt jobb.

Innan man kommer in i en vardag och rutin är det väldigt utmattande.

Sedan börjar saker och ting släppa och det flyter på.